Ibland överträffar man sig själv. Igår satt vi i en soffa och pusslade (eh haha) helt plötsligt ringer hennes mobil. Hon tar upp mobilen och vi inser att det är jag som ringer, från mobilen som ligger någonstans i samma soffa som vi sitter. Det är en konstig värld vi lever i!

Tisdag är en konstig veckodag. Det brukar inte hända speciellt mycket man kommer ihåg som speciellt på en tisdag, eller så kommer man inte ihåg att det hände på en tisdag, eller hur det nu är. Men ändå är tisdag en favorit-vardag. Hus på tv och resten av våren en ledig dag, tisdagen har varit sovmorgon i en evighet med. Men mest är det nog för att man har släppt måndags-paniken och ännu inte hunnit bli onsdags-mitt-i-veckan-vardags-deprimerad.

Fick upp en tanke på filmen På västfronten intet nytt (om andra världskriget). Fast i mitt huvud var det mer På skolfronten intet nytt. Det händer liksom ingenting och tar alldeles för lång tid. Och min längtan efter något annat, något helt annat, är större än nånsin. Och samtidigt växer paniken när det gäller vad för något helt annat jag egentligen vill. Jag vet en hel del jag skulle vilja göra men inget sådär så jag vet exakt. Eller jo flytta vill jag helt jättebestämt, men då måste man ha jobb (eller möjligtvis plugg men det vill jag inte än).

Så jag får väl återgå till mina enklare problem som att måla naglarna eller något annat som passar bättre för min överansträngda hjärna just nu.

:)