Någon tyckte det var onödigt att klippa håret. Men ibland (en gång om året ungefär) får jag ett stort behov av att bara klippa av det. Minst hälften. Lite spontant sådär. Efter en spontantripp till Ljungby (som förövrigt var jättetrevlig) så blev jag väl lite spontan-inspirerad och utnyttjade klipptiden ordentligt. Men ska man klippa håret kortare så ska man klippa håret kortare.

Insåg igår att jag faktiskt har kommit någon vart med plutthästen. Och det är faktiskt okej att gråta av lycka. Och saknad. För fy vad jag kommer sakna honom. Han finns alltid där. Han gör för det mesta som jag säger. Han får mig att le. Han bryr sig inte om ifall jag skäller på honom. Han litar på mig, och jag på honom. Han är kärlek på ett okomplicerat, vackert och fint sätt.
Jag vet att det är mitt val. Jag visste hela tiden att det någon gång skulle hända. Men det spelar ingen roll hur mycket det är mitt alldeles egna val och att jag hela tiden vetat om det, det gör det inte mindre jobbigt för det. Att lämna sin bästa vän är inget man gör opåverkad.




Hur mycket du än försvinner ur mitt liv kan ingen ta ifrån mig alla fina minnen, Jag älskar dig! <3 :)