Trodde att jag visste vad jag ville, eller åtminstone hade ett hum åt vilket håll min vilja lutade.
Men den där viljan är som en pendel, fram och tillbaka, fram och tillbaka.
Ibland känns det lockande det där "du har ingen egen vilja så här ska du göra/tycka/tänka",
vissa stunder skulle jag nog faktiskt tacka och ta emot.
Bestäm åt mig, för stunden i alla fall.
Så kan jag ägna mig åt att gå sönder och bli hel.


Ananas :)