Hemma hela dagen idag. Vaknade halv tolv, gick ner och åt frukst, det började snöa.

Jag förstår inte hur felaktiga ord kan göra så ont, hur minnen man försökt glömma kommer tillbaka så lätt. Det är som med ärr, på vintern syns de knappt eftersom huden är blek, men på sommaren är man full av vita ärr på solbrända ben.
Jag förstår inte hur det kan göra att jag mår så dåligt egentligen, en okänd människa skriver några ord om någon man en gång kände och helt plötsligt är man tillbaka där, allra närmast botten. Jag trodde faktiskt att jag kommit över det, gått vidare men nej, jag är precis lika sårbar som då.
Jag tror inte de inser hur det egentligen är, visst hälften av orden är inte sanning men ändå gör det att minnen kommer tillbaka, minnen som man försökt glömma men som ändå finns kvar där redo att röra om tillvaron när man minst anar det. 
Kanske är det just därför att det inte är sant som det är så jobbigt. De säger att döden är jobbig. Men ibland undrar jag om inte livet är värre. När man är död så är man död, vi vet inte vad som händer efter döden men den person man var i livet är iallafall borta.

Tänk om du verkligen hade dött den där natten, hur hade livet sett ut då?